Vanessa Werkelin

Idag är dagen då jag trodde mitt liv skulle ta slut, men egentligen blev det dagen då jag skulle börja leva igen, dagen då jag skulle börja överleva. 

För 4 år sedan blev jag akut tvångsinlagd på Visby lasarett. "

Hur kunde det gå så långt är en fråga jag ofta ställer mig själv?"

Men om man drar en återblick ifrån den dagen så är det egentligen inte så konstigt. 

Jag vaknade omkring 05 på morgonen efter att sovit max några timmar under natten, kroppen ville inte vila, inte vara stilla. Jag skall resa mig ur sängen för att gå på toaletten. Jag har sovit i mina ulltights som jag aldrig tar av mig för då fryser jag ihjäl, samt min långärmade underställs tröja. När jag kliver ur sängen så faller jag ned på sängen blodtrycks fall..Jag håller på och svimmar som varje morgon. Efter en stunds väntan på sängkanten reser jag mig sakta för att ta mig imot badrummet. Men jag får gå och hålla mig längs väggen för ögonen svartnar tippt som tätt.

Någon timme senare vaknar resten av huset det är dags för frukost och skolan för övriga familjen. Frukost för mig innebar ångest, skrik och bråk. Medans reste av familjen satt i köket satt jag i vardagsrummet framför brasan med tippa lager förstora kläder. 

Syskenen åker till skolan och jag är kvar hemma. Jag skall träffa min sjukt onödiga dietist som jag tycker kan dra åt helvete.

Mamma pappa och jag sitter i bilen påväg till dietisten, mamma ber mig ialalfall dricka lite vatten, men vid den här perioden i sjukdomen kan jag inte ens förse mig med det. Dricker jag det där så kommer det omvandlas till fett sa min hjärna åt mig...

Framme på sjukhuset har vi ett möte med min dietist som inte leder någon vart förutom att jag blir förbannad och lämnar precis som vanligt. 

Den här gången tog det dock en otrolig lång tid innan mamma och pappa kom ut ifrån dietisten? Jag började bli irriterad eftersom jag ville till skolan och skriva mitt nationella prov i Svenska.

Tillslut kommer mamma och pappa ut, dom säger att vi skall gå bort till sjukhusets bibliotek och vänta där. "Vänta på vadå utbrister jag? Jag måste till skolan" Jävla idioter tänkte jag.

Det jag inte viste vi väntade på var att bli inlagda, efter kanske 15 minuters väntan ser jag min dietist, läkare och psykolog komma gående tillamans i andra änden av den otroligt långa korridoren. Jag fatta ingenting? När dom kommer fram säger min psykolog i allvarlig ton, "Nu lägger vi in henne". 

Jag frös till is, hamna i chok, kunde inte göra något, jag blev bara tyst och  följde med alihopppen in på barn och ungdomsavdelningen och placerad i en säng i ett sjukhus rum. Två sjuksystrar bäddade ned mig i sängen med flera täcken och frågade om jag frös, hämtade ett glas vatten stängde dörren och gick. I detta ögonblick trodde jag mitt liv var över.

Det här var inte slutet utom bara en början på en otroligt lång resa. Idag har min dag inte alls sätt ut något som det där. Jag startade min dag med att vare ledig, gå upp ur sängen utan problem gå ned till köket koka kaffe, göra frukost se nyhetsmorgon och läsa en tidning samtidigt som jag njuter av att äta precis det jag älskar till frukost! Dagen har fortsatt med en av mina favoriträtter till lunch, panerad fisk med kokt potatis och en jätte god sås. Ikväll skall jag tränna fotboll tillsammans med min syster och vårat fotbolls lag och sen hem och äta middag tillsammans med hela familjen! 

Idag lever jag igen, idag älskar jag livet idag gör jag klocka beslut och idag känner jag min nästan frisk! Nästan skriver jag för att jag inte vet när jag är det till 100%? Jag vet att jag vågar lite på mig själv igen. Men att leva med ätstörningar som anorexi är ett heltidsjobb. Även om jag kan äta och leva och vara glad så kan jag ibland höra någon som försöker prata med dig inombords. Men tillsklillnad från då så kan jag idag be den rösten att dra långt åt helvete! För det här är mitt liv och där är det bara mina val som gäller!

Jag brukar säga "It´s only strong peoples who gett Anorexia, because it´s only strong peoples who can gett out from it" 

Och herejävlar vilken superwomen jag är! Jag är stolt att vara jag och stolt att jag valde fighten och att leva. TACK! #fuckanorexia