Vanessa Werkelin

 

Först tänkte jag inte publicera dessa..Men sen tänkte jag varför inte? 

 

På senaste tiden har jag börjat sammla mig själv. Jag känner mig lungn på något sätt? Jag har nog aldrig varit så nöjd, glad och stolt över mig själv och livet i almenhet som jag är just nu! Allt känns som om det börjar falla på  plats.

 

I slutet at förra pret tog jag kontakt med min gammla dietist för att jag har så mycket drömmar. Innan jag blev sjuk i Anorexi var jag en riktig pojkflicka som ÄLSKADE att träna och idrotta, jag har hållit på med, fotboll, innabandy, tennis, hanboll. fäktning, dans osv osv så ni kan ju förstå själva! 

 

Under min tid när jag började tillfriskna så fick jag upp ögonen för löpning. Jag har alltid fått höra att min största talang har varit min utålighet och viljan att aldrig ge upp. När jag 2014 på riktigt fick börja träna mer så började jag träna inför ett halvmarathon vilket jag också sprang! Första gången jag sprang dom där 21 km så sprang jag förbi sjukhuset som jag bara 2 år tidigare var tvångsinlagd på och var så dålig att jag inte fick använda mina bara ben..Att då få springa förbi utanför gjorde mig så jävla glad och stolt! När jag kom hem började jag gråta..hah bölis men det är sant! 

 

Sen dess har jag pratat om att jag vill springa ett marathon, jag kanske kommer lyckas med et i år eller nästa vem vet? Men hur som helts så vill jag gå upp mer i vikt bla FÖR kunna klara av det. Därav tog jag kontakt med min dietist. Allt med henne går jätte bra! Hon och jag pratar, jag delar med mig av mina tankar och drömmar och hon vägleder mig och ger mig verktyg för hur jag skall kunna nå dit! Idag ses vi en gång i veckan, då tar hon en vikt för att vi skall kunna utverdera hur veckan gått och lägga upp för nästa vecka.

 

Det bästa är att jag inte är rädd längre, det finns I N G E N mat som ger mig ångest, panik eller kalla kårar. Självklart finns det mat jag inte tycker är gott, men det är ju en annan sak. Jag kan både äta mjukt och hårt bröd, ljust eller mörkt, ta en fika utan att få ångest eller vad det nu är jag vill ha. Jag säger inte att jag är frisk och fri jag vet inte när jag kommer bli det? Men jag känner på något sätt att livet är mitt! Det är jag som bestämmer över mina val och ingen annan del av mig, och det är rent ut sakt på svenska SÅ JÄVLA UNDERBART!

 

Jag vågar mer och mer lita på mig själv, tor på mig själv och älska mig själv, jag är som jag är och det är inget som man kan ändra på. Vi alla är unika och jag lixom du duger precis som man är, från topp till tå. JAg är så galet taggad på livet och allt vad det har att erbjuda nu för tiden och det känns som om man vunnit förstpris varje dag när man har nått den instinkten. 

 

Jag har sammlat på mig otroligt mycket verktyg och börjar nu känna att min väska snart går att knyta ihop! TACK SOM FAN MAMMA OCH PAPPA ATT NI SÅG MIG ALDRIG GAV UPP OCH VARIT SÅ HÅRDA SOM NI VARIT FAN VAD JAG ÄLSKAR ER NI ÄR BÄST!! ♥

 

Oj vad detta inlägg inte skulle bli så långt men jag är så lycklig just nu att jag behövde verkligen få skriva av mig och dela med mig. Så ett sista P.S 

 

VÄLJ LIVET! Det är så jävla tråkigt att leva efter en anorexis relger, det finns ingen gråare och tråkigare vardag än i hennes klor. Det livet är inte värt att leva för någon. Så våga sök hjälp, våga gå imot och våga lev! Livet är ditt! ♥